jag är fan bäst...

jag måste va bäst i hela världen...
inte för att jag gjort nåt utan bara för att jag är jag...
Jag har vart på tjejkväll med Linda,och det var lika trevligt som vanligt då vi har våra standejter:)
jag har fan hittat mitt umgänge,mitt hem,mitt lugn....och dessutom är pappas cancer i prostatan och jag har nu lärt mig att det tydligen är rätt bra % på det,så det känns lite som en allvarlig men ändå mindre sjukdom på nå sätt,nåt vi kommer att fixa:)
men iaf.....då jag körde från mysiga kvälls staden PITEÅ till tok mysiga hemmet PÅLAN så satt jag i min ensamhet och tänkte tänkte tänkte på allt och inget,men framför allt att det faktist verkar finnas en tid för alla,och jag hoppas att den tiden har kommit för mig(oss)....är det färdi stressat och strulat nu????är det så???är det så????är det så???
motgångar är nåt av livet,men i det stora hela alltså??????håll era tummar hårt som fan för att det är så,det har en tendens att rasa samman då man minst anar det...
Jag har tom gått o blivi tråkig som satan...men helt ärligt,det skiter jag fullkommligt i.mina ungar tycker att jag är askass på att sjunga men dom tycker att det är skit kul att jag faktist bjussar på lite (el egentligen ganska mycke) gap sång,dom tittar konstigt och ler ett äkta leende och bara sjunger med fast jag inte tar en ton rätt,MEN JAG GÖR DET PÅ MITT SÄTT...och det är det som är det bästa.........
MITT SÄTT ÄR MITT SÄTT OCH INGEN ANNAS J***A SÄTT...